Kanske har avståndet mellan konstföreträdares egen uppfattning om sitt uppdrag, vad de ägnar sig åt, och ”vanliga” människors uppfattning om vad konsten förmedlar och tillför aldrig varit så åtskilda. Det har uppstått en avgrundsdjup skillnad i hur man uppfattar ”konstens” nya uttryckssätt som delar alla oss ”vanliga” från ”konstproffsens” företrädare. Frågan som onekligen infinner sig är: har konsten någon gräns överhuvudtaget?
Den konststuderande Anna Odells examensarbete bestod både i att provocera polisen och hetsa vårdpersonal på S:t Görans sjukhus till att droga henne med psykofarmaka. Knappt hade vi tagit del av denna märkliga och obegripliga ”installation” innan vi nåddes av beskedet om att ännu ett obegripligt ”konstverk” från en student på Konstfack hade producerats. Denna gång var det en maskerad man som klottrade ner och slog sönder en tunnelbanevagn, inför ögonen på skräckslagna passagerare, innan han hoppade ut genom fönstret. Videon som dokumenterade förödelsen presenterades som examensarbete – och blev godkänd!
I själva konstnärsutbildningen ingår metoder att tänja på olika gränser. Det kan även jag förstå och acceptera. Men att det resulterar i att eleverna provoceras i att bräcka varandra i suspekta och olagliga uppträdanden är svårare att begripa.
Jag inser naturligtvis också att konsten och vad den står för har förändrats. Dess uppdrag har breddats. Men det borde väl ändå innebära att även konstnären har ett allmänt krav att hålla sig innanför lagens gränser? Är det verkligen rimligt att brott skall resultera i högskolepoäng? Möjligen skulle också de konstnärliga ledarna, dvs. rektor och lärare, fråga sig om konst inte också har ett etiskt och moraliskt ansvar - eller handlar det bara om att utmana, chockera och provocera.
Eftersom själva reaktionen verkar vara måttet på konsten blir det givetvis kontraproduktivt att i vanlig ordning argumentera mot ett ställningstagande som kommer att bekräfta att det är politiken som driver konstnären! Så är det ofta med dem som vill provocera. De har ett omvänt rationellt – i somligas ögon irrationellt - tänkande. Desto fler mothugg och människor som reagerar, desto viktigare är deras provokation.
Att ställa konstnärer till svars är helt meningslöst. Det gör istället dessa studenter till hjältar. Möjligen hade man kunnat förvänta sig att provokatörernas handledare d v s konstakademins företrädare och handledare skulle ha en något mer balanserad och etiskt försvarbart förhållningssätt. Men det är knappast någonting som hittills har kännetecknat olika uttalanden från dem. Där har det i stället handlat om att understryka konstens frihet och försvara obegripliga brottslingar som tillåts agera utanför lagens råmärken.
Möjligen har jag en alltför optimistisk tilltro till Konstfacks kommande interna utredning och handlingsplan. Kanske blir det inte det där självklara avståndstagandet till brott, våld, förstörelse och trakasserier. Möjligen får jag kapitulera och acceptera att jag är både otidsenlig och förlegad. Men det gör ingenting – så länge jag får sitta hemma framför mina natursköna landskapsmålningar där Björn Gidstam låter de småländska stugorna omgärdas av blommande körsbärsträd. Jag förstår nämligen vad jag ser och mår dessutom bra av att vara en gammalmodig betraktare.
