Vad är det som fyller livet med mening och få oss att växa som människor och vad gör livet meningsfullt? Frågan ställdes när jag samtalade med några goda vänner. Det är naturligtvis en oändligt stor och svår fråga där svaret skiftar beroende på vem man frågar och hur livssituationen ser ut i just den stunden.

Vi lever i ett samhälle som präglas av starka krav på prestation, ytlig skönhet och stark individualism. Djup depression och frustration över att inte ”räcka till” är en av de vanligaste orsakerna till att många väljer att avsluta sina liv – livet är meningslöst. Andra lever i rädsla för åldrandets möjliga konsekvenser. Att förlora sin självständighet och bli beroende av andra är för många en outhärdlig tanke. Till detta kommer skräcken för smärta och lidande.

I eutanasidebatten lyfter man ofta fram möjligheten att minska det mänskliga lidandet som en av de viktigaste anledningarna till varför dödshjälp bör införas. Ingen människa skall tvingas genomlida ett meningslöst lidande och alla som vill skall kunna erbjudas möjlighet att avsluta livet. Problemet är att i samma stund som vi bestämmer kriterier för vilka som skall tillåtas att avsluta sina liv, har vi också bestämt vilken typ av liv som vi erkänner som meningslösa. Signalverkan skall inte underskattas. Frågan är hur de som uppfyller kriterierna, men ändå inte vill avsluta sina liv, skulle uppfatta samhällets signaler?

Jag hörde en dansk läkare som för en tid sedan, uttryckte glädje och förhoppning över att den tekniska utvecklingen gällande fosterdiagnostiken nu hade kommit så långt att man räknar med att det inte kommer att födas några barn med Downs Syndrom i Danmark inom en snar framtid.

Vi har skapat ett samhälle där perfektionismen är det upphöjda idealet. Högpresterande människor med vackra fasader, utan problem, smärta och motgångar, lyfts fram som det optimala – men stämmer det?

För en tid sedan fick jag en bok i min hand. En framgångsrik amerikansk politiker berättade om hur han som ung handplockades för uppdrag i Vita Huset. Han tog itu med uppdrag som tilldelades honom och framgången var både omedelbar och omfattande. En lycklig familj och många barn blev ett viktigt komplement till hans omfattande arbetsuppgifter. Så föddes deras yngste son som visade sig vara gravt handikappad. Läkarna förklarade att han förmodligen aldrig skulle utvecklas mer än till en mental nivå som motsvarar en 4-årings. Detta skulle visa sig vara en av de största välsignelserna som familjen kunde få uppleva. Deras unga ”ofullkomliga” son förde in nya kriterier till familjen. Hans oförmåga att uppfatta positioner och status är befriande. ”Han dömer människor bara utifrån godheten i deras hjärta”. ”Varje dag lär jag mig någonting genom att betrakta honom. Han har blivit den grundläggande förebilden för hela vår familj”.   

Att skapa ett människovänligt samhälle innebär inte att vi skall rensa bort allt besvärligt och svårt. Det djupt mänskliga verkar inte gå hand i hand med det perfekta. Avsaknad av smärta och lidande skapar inte en högre lycka. Att leva handlar om att våga konfrontera det svåra, att hitta redskap som hjälper oss genom smärta och lidande och när jag inte orkar så vill jag lita på att det finns människor runt omkring mig som ger mig det stöd och kraft som jag behöver.

Hjälp att leva hela vägen in i döden är något helt annat än hjälp att dö när jag inte längre vill leva! Jag vet i alla fall vilken typ av samhälle jag vill leva och dö i!

Eva Johnsson (Kd)
Riksdagsledamot