År 2005 går mot sitt slut och det stämmer naturligtvis till en viss eftertanke. Några objektiva reflektioner är, i det läget, svåra att förbise.

 

Vid ett betraktande av det socialdemokratiska maktinnehavandet kan vi nämligen konstatera att det i dagsläget inte finns något demokratiskt land där ett och samma parti har kontrollerat statsapparaten under lika lång tid. Följden av detta har blivit att den socialdemokratiska makthegemonin genomsyrar hela den svenska statsapparaten. Dels genom hur regeringen använder utnämningsmakten dels genom det sätt på vilket det socialdemokratiska partiet har växt samman med betydande delar av det offentliga samhället. Man får lätt ett intryck av att socialdemokratiska partiet har gått från att vara ett statsbärande parti till att åstadkomma en partibärande stat. Det ligger snubblande nära till hands att tycka att de demokratiska spelreglerna har naggats ordentligt i kanten.

Under det senaste decenniet har vi fått se en rad exempel på Göran Perssons och socialdemokratiska regeringens missbruk att utnämna höga befattningshavare på partipolitiska meriter. Behovet av ett öppet utnämningsförvarande av landshövdingar, generaldirektörer och andra ledande befattningshavare där enbart förtjänst och skicklighet avgör vem som får jobbet – inte partibok och tack för lång och trogen tjänst, är påtagligt. Inte är väl kompetensen i vårt land så snett fördelat att skicklighet och förtjänst enbart drabbbar socialdemokrater?

 

Tanken på makten som en gåva att förvalta från folket till makthavarna, inte ett vapen att bruka – för egna syften -, känns allt för ofta som ett önsketänkande i socialdemokraternas Sverige. När makthavarna blir större än makten då är det dags för regeringen att ta en välbehövlig paus för att reflektera över det ursprungliga uppdraget som man en gång fått av det Svenska folket.   

 

Eva Johnsson

Gruppledare

Kristdemokraterna, Växjö