För vår familj innebar sommaren att en gammal dröm äntligen gick i uppfyllelse och vi fick återvända till Tanzania. En klok missionär varnade oss, när vi för fjorton år sedan åkte till detta gåtfulla land för första gången. ”Kom ihåg”, sa hon, ”att åka till Afrika innebär att bli präglad för livet och när man återvänder så lämnar man en bit av hjärtat kvar i Afrika”. Sanningen i dessa ord slog oss med full kraft när vi återvände till Sverige efter vår första resa. Vi var präglade på livstid! Alltsedan dess har vi längtat efter att få återvända. Kanske var inte mötet med Tanzania lika omtumlande den här gången, men likväl så var det både känslosamt och fantastiskt. Visserligen är nöden och lidandet stort och den materiella nivån mycket lägre än vad vi är vana att möta här i Sverige. Trots det så finns det många andra dimensioner och värderingar hos detta folk som gör dem ”rikare” än oss. Gemenskapen mellan människor är självklar. Fattigdomen för människor samman. Det finns en stark medvetenhet om att ”ensam är inte stark”. Bara efter några dagar i landet känner man dessutom hur man sänker tempot, går långsammare och är mer närvarande. Det är en befriande känsla att uppleva hur kropp och själ plötsligt går i takt. ”Ni vita har klockan, men vi svarta äger tiden” fick vi veta av en klok, gammal tanzaniansk man.

Det är naturligtvis en upplevelse att få resa till andra länder och uppleva andra kulturer, men den stora frågan måste ändå bli – vad är det vi söker och vad vill vi uppleva. Vår gamla släkting som bor på en gård strax utanför Orrefors har svaret helt klart för sig nämligen - ingenting. Ingenting kan nämligen, enligt honom, mäta sig med Småland. Det här är den bästa platsen på jorden. Han är övertygad om att andra kulturer och länder upplevs bäst genom en film eller bilder. Förnöjsamhet över var man är, vem man är och tacksamhet över vad man har är en stor bristvara i vår tid. Vi är alltför många som ständigt är på väg och strävar efter allt det som ligger strax bortom det vi redan har. Dag Hammarsköld lär ha sagt vid något tillfälle ”Den längsta resan är resan inåt.” Möjligen skulle man kunna komplettera den sanningen med att konstatera att det nog också är den svåraste resan.

En klok ung man berättade för mig att flyttfåglarna sparar ungefär 70 % av sin energi genom att flyga tillsammans efter varandra i stället för att flyga en och en. I Tanzania vet människorna att gemenskap mellan människor är en styrka. Att både våga möta sig själv och uppleva styrkan i gemenskap med andra är en konst som vi västerlänningar får träna mycket på.  Ensam är inte stark och gemenskap är en styrka som ger kraft. Tack alla tanzanianska vänner för att ni än en gång har påmint mig om det.

Eva Johnsson (Kd)

Riksdagsledamot