Än en gång har diskussionen kring Eutanasi (dödshjälp) tagit fart. En av riksdagens ledamöter har lyft frågan i en motion och diskussionen har därmed än en gång aktualiserats. Symptomatisk för debatten är de många komplicerade dilemman som följer i spåren av den här svåra frågan. Det handlar om svåra avvägningar utifrån långt ifrån självklara utgångspunkter.
Dessa avvägningar ger också upphov till rent filosofiska tankar kring ämnet. Filosofiska tankeexperiment framförs ofta av skolade filosofer – helt naturligt. Det är emellertid inte säkert att den utilitaristiska filosofen utgår från den vetenskapliga läkaretiken. Man kan förenklat beskriva det som att nyttofilosofen argumenterar efter följande grundtes: den största möjliga lycka eller nytta en handling genererar avgör dess moraliska värdering. Jämför detta med läkarens etiska utgångspunkt – att aldrig agera gentemot en patient med syfte att förkorta en patients liv. Helt oavsett hypotetisk uppmätt lycka eller nytta ska en läkares syfte alltid vara att rädda liv och aldrig vara att släcka patientens liv.
Johan Frostegård, professor i medicin, lyfte dessa viktiga tankar kring gränserna mellan läkarroll och disciplinen filosofi i en tänkvärd artikel på Newsmill (4/3). Han understryker det faktum att filosofen inte behöver bry sig om är vilka konsekvenser en ändrad läkarroll får för läkaren som människa. Hur påverkas hon eller han av att avsluta andra människors liv? Det är tveklöst så att ingen person, inte ens om man är läkarutbildad, går opåverkad genom en sådan upplevelse.
Argumenten framför alla andra argument för dödshjälpsförespråkarna är ett ökat patientinflytande. Om verkligheten vittnade om att patienter, i en större omfattning, efterfrågade möjligheten att få avsluta sitt liv hade det varit ett viktigt argument. Nu visar emellertid erfarenheten motsatsen. Där god palliativ vård (vård i livets slutskede) erbjuds efterfrågas inte dödshjälp.
Ett annat argument som ofta framförs är att man måste få avsluta sitt liv när det inte känns meningsfullt. Svaret på frågan om vad som är meningen med livet skiftar emellertid kraftigt beroende på vem man frågar men också när, var och hur livet ser ut. Ett problem är också att i samma stund som vi bestämmer kriterier för vilka som skall tillåtas att avsluta sina liv har vi också bestämt vilken typ av liv som vi erkänner som meningslösa. Signalverkan skall inte underskattas. Frågan är hur de som uppfyller kriterierna, men ändå inte vill avsluta sina liv, uppfattar samhällets signaler.
Ytterligare en mycket viktig aspekt är att de som förespråkar dödshjälp oftast är starka och friska människor med både stort självförtroende och verbal förmåga. De svaga, de sjuka, handikappade, funktionshindrade eller de utvecklingsstörda manar till eftertanke. Hade just dessa människor efterfrågat hjälp med att dö, skulle även det vara ett viktigt observandum. Men just de svaga och sjuka varnar för de kriterier som ska fastställas. De tänker tanken om just de är tillräckligt svaga och sjuka för att vara en av dem som anses vara föremål för dödshjälp, hur ska de klara av pressen att inte vara till besvär och en börda för samhället? Det bekräftar också studier som visar att de som önskar dödshjälp inte gör det för att undfly svår smärta i livets slutskede – utan därför de inte vill ligga andra till last.
Vi tror att det är möjligt att tillsammans skapa ett samhälle där tröst kan ges till den som sörjer, lindring till den som lider, hjälp och hopp till den som upplever hopplöshet. Att sjukvården och samhället skulle kapitulera inför livets komplexitet och i stället erbjuda att avsluta livet, kan knappast vara en målsättning är värdigt ett civiliserat samhälle.
Vi får nog som människor även i framtiden acceptera att dödsögonblicket är något som vi inte kan styra över helt och fullt. Kanske finns det en viss trygghet i det också?
Däremot kan vi göra allt vi kan för att avslutningen av livet skall vara värdigt för alla människor. Smärtlindring, omtanke och närhet av medmänniskor som är fyllda av empati och värme har bevisligen mycket god effekt mot dödsångest och olidlig smärta. Att ersätta det med att erbjuda en effektiv metod som försäkrar oss om en snabb och verkningsfull död är varken mänskligt eller humant.
Ingen ska behöva vara rädd för att åldras och alla har vi rätt till ett värdigt slut på sitt liv.
Eva Johnsson (Kd) Eugene Karlsson (Kd)
Riksdagsledamot från Kronoberg Ordf för Kristdemokraterna Luleå
